My life be like...

Jag börjar förstå hur ett asplöv känner sig. I två veckors tid har varje utomhus aktivitet varit ett äventyr. Det blåser, det stormar, det rasslar i öronen och det lilla man försöker åstadkomma med frisyren är vandaliserat.
När man kommer in i värmen igen hackar man tänder och skakar obehärskat.
Tur att den snö som dalar ner smälter i och med att den tar mark. För snö är något vi har så det räcker och blir över.

Vad ska jag skriva om?
Klimatförändringar, Big brother, politik eller livet?

Dom flesta ja känner vet att Facebook är något jag inte direkt prioriterar. Min karriär som nyfiken medlem på den sidan är över för länge sedan och jag funderar absolut inte på någon comeback. Trots att mina bekanta (som för övrig börjat visa ett enormt intresse för den sidan) aldrig kunde njuta av mitt kortvariga medlemskap är dom fast besluten om att jag ska återaktivera mitt konto. Men det kommet inte att hända, det kommer inte existera en användare vid namn Linda Hamren på Facebook i framtiden.

Yohanna och jag pratar med varandra ofta, varje dag, hela dagen varje dag. 
Men när hon nu för tio minuter sedan satt där i sin Ikea soffa med blondie som liknar kalle på kaviartuben bestämde hon sig för att ringa mig. Hon undrade om det är jag som har snott hennes tvålkopp, TVÅLKOPP?
1. När skulle jag haft tid med det?
2. Jag har garanterat råd med en egen
3. Varför inte fråga mig dom andra 10 gångerna vi pratat tidigare idag?
Dumma dumdum.

Hon är inte bra för mig så jag tror jag måste säga upp våran bekantskap, i alla fall tills imorgon.
Det är ungefär den tiden jag behöver för att ventilera bort alla negativa tankar och börja tycka om henne igen.
Aaa...mmm..hihi...Lovely

Inte tvålkoppen Yohanna men dina ord tänker jag sno, punkt

Under and in
Linda.

Hejsan mina läsare, Vad har ni för er en kväll som denna?
Jag sitter här vid min dator, kollar när mitt ps3 uppdateras och lyssnar till ljuv musik (Spring för livet på repeat).
Ja vet, helt onödigt att både fråga och veta något så orelevant.

Till saken.
Varför man frågar sina medmänniskor vad dom gör är väl av praktiska själ? För att man ska få reda på om man kan spendera lite tid tillsammans istället och göra något i klass med, absolut ingenting?

Av någon anledning så ställer man samma fråga till personer man inte har någon speciell anknytningen till mer än att dom i första hand är ett socialt tidsfördriv en kväll där tristessen gå att ana.

Det är i första hand MSN jag talar om. Jag har 38st kontakter som är godkända och ytterliggare 7st som är under utredning. Sedan finns det helt klart dom som är lite bättre än alla andra. 
Jag rensar i princip mina listor lika ofta som Yohanna rensar garderoben (3ggr i veckan) och då är det ord inga visor. Jag strävar inte efter att ha flest kontakter utan jag vill ha de personer som jag känner att jag kan utnyttja på bästa sätt när jag behöver dem som mest: Snickare, rörmokare, Yohanna, kock, elektriker, välbetalda vänner. Eller så strävar jag efter en lista med sociala typer som har lite humor.

Som sagt, skippa allt tjat om vad jag gör eller hur jag mår. Det är inte relevant. Inled konversationen med något spektakulärt som: "Hej, jag räknade just att jag hade 47 skarvar på tapeten, hur många har du?" Starta en diskussion där man kan käfta lite på en lagom nivå. Lämna fotspår i hjärnan på folk.

"Vad gör du?" En överskattad artighetsfras.
Man hoppar över förspelet och bara kör istället.

Nu orkar jag inget mer, hörs hej.